krankenhaus

Gått ett tag sen senaste inlägget nu igen. Här kommer iaf en rapport från en ganska händelserik helg.

Det hela började i ett väldigt lugnt och behagligt tempo på fredagen med fika på Ejes. Konstalationen vi kunde ställa på benen var inga mindre än följande; Josmos, Martin Rudmalm, Neanders, Uffe Wiktorsson, Gliders och Jag (Eric Calais). Kopp efter kopp och skröna efter skröna avverkades innan en fission ägde rum och alla gick åt varsitt håll. Jag och Progeria tog oss till Ok för att hämta ett efterlängtat paket från Strayboys innehållande en rock, två koftor och en tröja. Hade dock gjort misstaget att överskatta min fysiska status och helt sonika beställt storlek large på båda koftorna samt rocken. Tröjan passade iaf. Skönt att sätta en 25prolla. Resterande timmar av fredagen eskalerade inte direkt i något jättehögt tempo utan tiden fick ha sin gilla gång. Per "Maskinen" Håkansson dök upp och gjorde sällskap till dom två tattarna på Norra staket en stund, Blev en fredagafton präglad av frågesport i form av Vem vet mest, Postkodmillionären och På spåret. Progga var som vanligt djur och själv fick man skämmas för sin okunnighet. Någon gång under kvällen somnade vi sedan in och vaknade inte förens Anders kom nerför trappan och i exstas utbrister:
-Kom o kolla! Det brinner som fan!
Det var nämligen så att dom oddsetbångar som inte lyckats sitta har blivit stubin till ljusfatet på soffbordet. Nu hade tydligen värmen nått nya höjder och det hade helt enkelt börjat brinna lite kraftigare än vanligt. Ska försöka återberätta skådespelet som följde.

(A)- Kom upp o kolla! Det brinner som fan!
(E)- Nej fan jag orkar inte.
(A)- Jo, det är skithäftigt!
(E)- Nja jag är trött.
(A)- Men alltså det är värsta lågan. Vi måste nog släcka...
(E)- Äh, det ordnar sig nog.
(A)- Jag hämtar snö.

Härefter hämtar Anders en stekpanna full med snö för att släcka elden. Eric har inte ännu riktigt insett faran utan ligger kvar i sängen med händerna bakom huvudet. Anders hämtar som sagt snö och går uppåt för att släcka. En ny erfarenhet för oss bägge är väl att det inte hjälper att kasta lite snö på eld, vad som händer när Anders gör så är nämligen att det fräser till lite och sedan tar elden mer fart. Då utbrister Anders lite panikartat: -SHIT!!!
Nu orkar jag inte ligga kvar längre utan rusar upp för att hjälpa min vapenbroder. Till min stora förvåning är eldsvådan nu drygt en meter hög och inte speciellt långt från taket. Av någon underligg anledning lyckas min hjärna tänka klart och jag springer genast ner en våning för att hämta överkastet, som lägs över elden. Även filten får hjälpa till lite. Eldsvådan är släckt och nu börjar ångesten komma. Inte ångesten över att man kunde blivit skyldig till att ett helt kvarter brunnit ner, utan ångest över att man missade chansen till ett naturligt avslut om Anders bara inte hade vaknat. Eller om vi bara gått in i pingisrummet och inväntan liemannen. Men men... Tydligen ska eländet till liv få fortsätta. Efter att elden tycktes vara under kontroll och rummet blivit rökfyllt öppnades alla fönster uppe på vid gavel och vi lade oss i sängen för att se Mark Phillipoussis a.k.a. "The Scud" prestera i programet Age of love. En mörkhårig variant av Neanders tänkte jag när jag såg alla likheter. Anders kan numera tilltalas The Scud.
Efter en stund tyckte vi så att det var konstigt att det fortfarande var så rökfyllt nere, så Jag bestämde mig för att kolla läget uppe. Mina farhågor besannades när jag ser att elden inte helt har släckts utan det ligger och pyr lite under överkastet. Dags för Anders att utföra en hjälteinsats när han tar en handduk och helt enkelt slänger ut hela kittet genom fönstret och ut på bakgården, i snön. Nu är det såpass rökigt i rummet att vi bestämmer oss för att ta en tidig fika på Maxi. Klockan har ju endast hunnit bli ca 08.30.
Strax efter att vi kommit in genom Maxis entre möter vi en epikuré vid namn Lena. Lenas fullständiga namn är Lena Hiller och är hör och häpna mor till Anders, Andreas och Anton Hiller. Konstigt nog delar inte Lena våran uppfattning om att det var lite show när det brann hemma utan verkar snarare känna obehag. När vi sagt adjö till Lena tog vi varsin kopp, fyllde dem med kaffe och satte oss för att analysera spel. Som vanligt gick spelen åt helvete, men kaffet var gott så det var inte helt bortkastad tid.
När vi åter befinner oss på Norra staketgatan 10 möts vi av en kraftig rökdoft. Kändes spontant konstigt att det kan lukta så mycket utomhus så vi kollar runt hörnet där Progga kastat ut brandpaketet. Förvåning infinner sig när vi upptäcker att inte ens minusgrader och snö lyckats få ett slut på pyrandet. Blir helt enkelt tvungen att ösa stora mängder snö över allt och därmed avsluta kapitlet.

Runt halv elva är det så dags att åka till Otterbäcken för en riktig ödesmatch. Förutsättningarna är enkla; för att slippa kval och därmed fler värdelöst tråkiga matcher i år så krävs seger över Jönköpings BK. En inte helt enkel uppgift med tanke på att JBK varit väldigt duktiga på senare delen av säsongen.
Mycket riktigt så visar bortalaget direkt att dom inte heller är det minsta intresserade av att spela fler matcher, och går fram till en rättvis 4-0 ledning. I halvtid känns det ungefär som att man skulle kunna byta liv med någon av fångarna på Guantanamo. Allt måste vara bättre än att behöva åka på fler bortamatcher liksom. Det hela förvärras ytterliggare när Mikael som vaktat OBKs mål i första halvlek annonserar att han vill byta och helt lämna över föreningens framtid i mina händer (kanske lite överdramatiserat men...). Nu ska man alltså bli tvungen att spela också. Helt ouppvärmd och utan att ha spelat en match på väldigt länge (dessutom gick dom matcherna man spelade för länge sedan åt helvete). Känns i detta läge som att brinna inne och dö en plågsam död inte hade varit alls dumt. Men det är bara gilla läget och hoppas på gudskelov. Vad som inträffar under följande 48 minuter är ett mysterium minst lika stort som pyramiderna. Samtliga spelare med blåvita tröjor blir djur, och börjar prestera sjukhusbandy. Efter bara 30 sekunder sätter Adam Rudell 1-4. Sen dröjer det ett tag så kommer 2-4. Inte långt efter 3-4. Nu börjar det kännas som att det kanske finns en chans i alla fall. Helt plötsligt sitter 4-4 och JBKs tidigare maskiner till bandyspelare börjar ge vika. 5-4 och 6-4 kommer och allt känns plötsligt underbart. Domaren blåser av matchen, säsongen och en misserabel karriär. Jag lovar nämligen att inte stå i mål i bandy någonsin igen. Nu stundar glädjescener och jubel. Tack Jönköping för en god match och in i bastun för ivrig alkoholförtäring. Kvällen tillbringas i ett rus i Otterbäcken. Ungefär lika spännande som det låter.

Om något skulle kännas i närheten lika overkligt som vändningen ni just läst om, så är det att undertecknad skulle spela 90 minuter fotboll klockan 10.00 på söndag. Följt av två timmar fotboll i södermalmshallen. Det var tydligen möjligt att genomföra, men med ett ganska tragiskt resultat. Smärtan som fanns i min arma kropp nästkommande dagar är svår att beskriva så jag tänker inte ens försöka.

Allt för denna gång. Tack o hej.